Jag heter Johan Granbom och är poet/författare, konstnär och naturpräst. Jag håller kurser i närvaro, kreativitet och naturkontakt. Dessutom leder jag sångcirklar och örtvandringar.

 

Min konst kommer till uttryck i bl.a. poesi, prosa och musik.  Senast med boken "Att böja linjer och bygga cirklar".

Jag utför olika ceremonier, som namngivning och bröllop.

 

 

 

 

Lyssna på min musik här; https://soundcloud.com/johan-granbom 

https://open.spotify.com/artist/3FxA1e0ehOuGFiFT4AkAOn?si=yTAosqPFTvWEQhn4BynmWg

 

Här artikel om mina örtvandringar i GP;

 https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/naturpr%C3%A4sten-visar-dolda-delikatesser-i-stadens-parker-1.30443479

 

 

Naturkontakt, Närvaro, Kreativitet

                               

                                      KOMMENTARER FRÅN DELTAGARE;

”Innerligt tack Johan för den vackra nära naturen upplevelsen! Du har en så fin närvaro i gruppen och leder oss genom skogen med skönt avslappnande gående och liggande övningar med lagom mellanrum. Däremellan delar du frikostigt med dig av din smittande kärlek till naturen, dina kunskaper om dess örter vi hittar på vår väg (oftast utanför stigarna) och hur vi kan ta del av dem. Rekommenderar verkligen detta till alla er som ännu inte följt med. Vi ses snart igen!”  Annika

 

"Tack för denna vandring med olika element för inre växt och insikt och kvällselden på hög höjd - inre glöd och rening från askan!"  Maria

 

"Härligt med olika åldrar på deltagarna, skön dynamik, kärleksfullt, lärorikt." Magnus

 

"Tack för denna underbara dag i naturen! Johan, du hjälpte oss att hitta tillbaka till moder jord och till våra inre väsen!" Mattias

VARA MED NATUREN-ATT TÄLTA

 

Mitt bästa botemedel mot Babylonsjukan är Naturen. Det finns så många kvaliteter i ett möte med henne. Och så många nivåer; en promenad i kvarteret, fika i parken, liten naturutflykt med lunchlåda, dagstur med brasa, övernattning i skogen, flerdagsvandring eller längre resa med tält. Mitt favoritsätt är att hitta en plats där jag kan slå upp tältet några dagar och göra utflykter därifrån. Det ska finnas vatten i närheten, gärna både att dricka av och bada i. I många sjöar kan en ta vattnet, koka det och sen dricka. Är det havsvatten har en saltet färdigt för pastan eller riset. Ett utedass är förstås också trevligt, men annars bra mark så en kan gräva hål för egen toalett. Ett extra plus är om det finns en by inom promenadavstånd, med affär och fik. Då behöver en inte bära med sig all mat och mobilen kan laddas. På en av öarna i Göteborgs skärgård har jag hittat en sån plats. Det är 20 år sen mitt första besök där, och det har blivit lite av ett sommarställe för mig. Många gånger har jag rest dit, ofta ensam, ibland med besök av en vän eller två.

 

 Jag slutar aldrig att förundras över hur många pryttlar jag har med för att få ett optimalt tältande, och nu pratar jag inte om dyra accessoarer från Naturkompaniet, utan olika småsaker jag samlat på mig. En behöver inte allt detta för första utflykten, det räcker långt med tält, sovsäck och något att ligga på; tak över huvudet, värme för natten och någon mjukhet för kroppen. Mitt lilla tvåmannatält har snart tio år på nacken och behöver bytas ut, men har varit en lättburen vän med sina blygsamma två och en halv kilon. Jag har en varm sovsäck som oftast blir mer ett täcke, då sommarnätterna sällan är kalla nog att behöva stänga dragkedjan. För att sova ordentligt ligger jag på en smal men tjock luftmadrass, då slipper jag oroa mig för ojämnt underlag. Någon slags kudde är bra, för mig har en tjock ylletröja blivit favoriten, som dessutom är bra att ta till om kvällen blir sval innan jag krupit ner i sovsäcken. Hur härligt det än är med nattens alla naturljud, föredrar jag att sova då, så öronproppar är alltid med. Ficklampan är också given, för att hitta hem när solen gått ner och för att sen finna mössan i tältet(det är stor temperaturskillnad att ha något på huvudet när en ska sova i tält). Beroende på väder har jag förstås med regnkläder, åtminstone en jacka, och underställ. Med underställ kan jag hoppa över jeans och nöja mig med ett par tunna linnebyxor. Vidare ett badlakan, shorts, något extra ombyte underkläder, gympaskor och helst ett par sandaler också.

 

Read More

höstceremoni 2018

Jag vandrar ut i skogens fuktiga landskap, korta regnfall växlas med solstrålar som silas av lövverket. Efter sommarens långvariga hetta, har balansen någorlunda återfunnits i naturen, även om vissa vattendrag ännu är torra. Bredvid en liten stig hittar jag röksvampar med mjällt vitt innanmäte. Skär loss dem och pillar bort det tunna skalet, njuter av påbörjad rutin att samla svamp. Gigantiska stensoppar lämnas kvar att sjunka tillbaka ner i myllan, tar med några halvstora smörsoppar. Blicken tar in marken på ett nytt sätt, noterar de olika svamparnas färg och form. Klättrar upp för en sluttning, smakar de sista röda lingonens speciella sötma.

Hittar en klippa där jag värms av solen, regnskyarna dragit vidare inåt landet. Skalar av några höstlager och njuter av sista sommarvärmen.

Några dagar senare har kyliga regnslöjor dragit in över Göteborg, jag kan knappt se Masthuggskyrkans siluett från mitt fönster på Hisingen. Staden känns verkligen som mitt hem efter att tillbringat större delen av de senaste  sex åren här.  Hösten är en tid att flytta eller låta rötterna djupna än mer. Trots att vindarna är starka och lockar till äventyr, lyssnar jag till den bördiga mullens  röst, den lovar trygghet och framtida skördar. En odlingscykel är slut och redan tar nästa vid. Allt som odlats dör, skördas och rensas undan. Vi håller fröna i vår hand, en ny början.

Runt den 22a september infaller Höstdagjämningen. Året är enligt flera gamla traditioner indelat i åtta högtider eller eldfester, varav höstdagjämningen är en. Idag påverkas vårt samhälle väldigt lite av årets skiftningar, förr i tiden styrdes man mycket mer av detta. Att hålla reda på årstiderna gav trygghet, kraft, och var på många sätt livsnödvändigt.

För mig är dessa högtider ett sätt att få närmare kontakt med naturens - och mina egna skeden. Genom att stanna upp vid dessa åtta tidpunkter får jag perspektiv på mitt liv. Från olika traditioner, främst den keltiska, får jag symboliska teman att fokusera på och hämta kraft och lekfullhet ur, när jag betraktar mitt liv och naturen.

Höstdagjämningen, som infaller om en vecka, handlar om balansen mellan mörker och ljus. Den infaller vid ett ögonblick när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan. Under ett dygn är dag och natt är lika långa.

Liksom vid Vårdagjämningen är det en tid att begrunda polariteterna i livet; görande o varande, tanke o känsla, trygghet o frihet, godhet o ondska. Hur ser det ut i våra liv? Och hur ska vi förhålla oss till alla mörka händelser i världen, hur kan vi bidra med ljus? Var hämtar vi styrka när sorgen förlamar våra hjärtan? När ska kärlekens sång befria hatets fångar? Kan vi behålla friden inuti när det stormar som hårdast?

  Genom att gå ut i naturen, ensam eller med andra, kan vi få vila och hämta kraft, låta tankarna röra sig i nya banor. Vi kan öppna oss i tacksamhet för naturens gåvor o böndernas ansträngningar. Samtidigt som vi firar skörden accepterar vi att naturen går till vila och stillhet, och att värmen ger vika för kölden.

Denna förvandling har många myter kopplade till sig. Guden i form av Den gröne mannen dör med växtligheten o återföds till våren. Gudinnan omvandlas från Modern till Den gamla häxan. Hennes nedstigande i dödsriket har skildrats i bl.a. historierna om den sumeriska gudinnan Inanna, och om Demeter och hennes dotter Persephone i den grekiska mytologin.

  Trädet eller växten som enligt keltisk tradition förknippas med september är Murgrönan. Den anses vara det starkaste ”trädet” då den kan kväva till och med den största eken. Murgrönan kan blockera vår väg, utmana oss. Den kallar oss inåt, till att möta oss själva och vår skugga. Är vi redo att tränga igenom och se vad som döljer sig där bakom. Vad är det som blivit bortglömt och göms bakom murgrönans klänggrenar? 

Låt oss mötas för att dela sommarens skörd av upplevelser, och samtidigt ta ett avsked av den tid som varit utan att försöka hålla den fast. Tillsammans kan vi hjälpa varandra att gå vidare. Välkomna till en höstdagjämningsträff, för grundning, närvaro och firande!

 

Praktisk info

Söndagen den 23 september sker nästa träff för ”Böja linjer och bygga cirklar” i Göteborg! Det är en serie kurser med fokus på närvaro, kreativitet och naturkontakt. Vi uppmärksammar högtiderna som markerar årets skiften, som vårdagjämning o valborg. 

Vi rör oss ut bland Änggårdsbergens dalgångar och skogspartier, möter växtligheten och söker stigar in i oss själva. Vi växlar mellan egen reflexion över olika frågor, delande med varandra och uttryckande i rörelse, röst och med naturens egna material. Inspirerat av årstidernas olika kvaliteter gör vi övningar för att fördjupa kontakten mellan oss och naturen. Efter denna guidade vandring landar vi vid en vacker plats där mötet med de fyra elementen fördjupas i en ceremoni med eld och sång. Genom symboliska handlingar lämnar vi det gamla bakom oss och bjuder in den nya årstiden. Avslutningsvis firar vi övergången med en enkel måltid i brasans sken. 

 

Ta med; varma kläder du kan röra dig ledigt i, och något att sitta på. Frukt, nötter, ost eller dylikt till avslutande knytis o till paus i mitten av kursen.

Pris; 350kr/250kr(har jobb/för studenter, sjukpensionärer etc).

Obs! 50kr rabatt för bokning innan 22/9

Anmälan; Boka din plats genom att skicka en hälsning o betala med swish, eller be om bankuppgifter i din hälsning, för att sätta in på konto. 

Tid; 23/9, 1430-1830 (vi lämnar Botan 1440)

 

Plats; Vid dammen vid Entrén till Botaniska trädgården (vi kommer sedan ta oss ut i Änggårdsbergen)

 Maxantal är 12 deltagare 

För frågor går det att nå mig på 0708-474529 (detta nr för swish)  

Read More 0 Comments

Vad är Meningen?

 

Cyklade genom Göteborgs spirande trädalléer på senvåren, med en ledsen vän, som undrade vad meningen med allt var. En så rak och enkel fråga, och ändå den svåraste av alla. Hon bad mig berätta vad jag trodde. Mina ord flödade på ett par minuter, medan jag försökte hitta fram till vad jag egentligen trodde på. Så kom en fras som fick mig att stanna upp, meningen är att kunna möta allt utan att göra motstånd. Inte så att man ska lägga sig platt och tolerera dåliga saker, men när man ställs inför ett faktum, som ruggigt väder eller folks egenheter, att då kunna vara så mycket i kontakt med sig själv att man inte kämpar emot eller gör sig till ett offer.

 

Under sommaren kom frågan upp igen och då kändes den förra frasen lite för prestationsinriktad, att det blir för mycket av ett mål att nå fram till. Som om livet är något jag ska bemästra och klara av, att komma först fram till graven. Under en krokig tall vid en sandstrand på Skånes östra kust såg jag frågan från ett annat håll. Hade fått inspiration av buddhistläraren Tara Brachs mening ”Happy for no reason”, att det finns en stillhet inuti som inte behöver kickar, stimulans och underhållning. Om jag kan genomskåda illusionerna kan jag vila. Så förvirrande, hur kan lagren av vardagens sediment lägga sig över själen så att den täcks helt? Hur kan jag förstå mekanismerna i att helt glömma min inre stillhet? Jag är förvirrad, men inuti finns en kärna av närvaro. Jag ska inte ”lära” mig att möta mina motstånd, utan fatta att jag ÄR närvaron bortom motstånden. Alla dömande kommer ur mitt begränsade jag, från vanemönster och gamla reaktioner. Något helt annat vilar under detta. Meningen är att inse att jag djupast sett ÄR den som möter allt utan motstånd, den som observerar.

 

En tid innan jul kom höstens andra förkylning, lite jobb o möten fick ställas in och jag satt på mitt rum och tittade ut över ett ovanligt gnistrande snölandskap. Så sagolikt och harmoniskt i den annars skitiga stadsmiljön. En kontrast till frustrationen inuti över att inte kunna vara så aktiv som jag ville. Men då energin inte var helt tömd kunde jag ändå göra saker hemma som legat långt ner på att-göra-listan; koka äpplechutney, fixa cykeln, städa i skrymslen o vrår. Fick en känsla av frid och ett fokus. Kände mig duktig. Men när dagen var slut kom tomheten. Är detta meningen? Göra saker, bocka av på listan, den ena saken efter den andra. Så lätt att ge kroppen små kickar med bra praktiska göromål. Men livet handlar inte om att bocka av och bli färdig, utan meningen är att vara i det som är, att vara närvarande, att nära varandet.

  

Sen gick några månader och så var jag själv den ledsne, och upptäckte att mina svar inte hjälpte vid sorg. Vintermörkret var kompakt och snöblandat regn slog emot ansiktet. Ensamhetskänslor dansade runt hjässan och inget tycktes meningsfullt. Då slog det mig att frågan är bra, men att meningen inte är att finna ett definitivt svar utan att ha med sig den genom livet som ett förhållningssätt. En fråga där svaret inte är det viktigaste, utan att hålla den levande. På samma sätt som när man möter plågsamma känslor med närvaro och kärlek, inte för att ändra eller bli av med dem, utan för att ge dem utrymme. Meningen är att hålla nyfikenheten vid liv. Min andning blev lite djupare, och jag kände en undran spira, att få veta vilka fler vinklar av Meningen livet skulle föra med sig.