NYSKRIVEN POESI OCH UR "ATT FÖRSTÅ SIG SJÄLV GENOM ORDEN"

 

kära vän!

stanna till en stund

se dig omkring

 

ta tag i livet just nu

ta ett struptag om det och

pressa ut en bit essens

ett stycke av det fantastiska

som kallas liv

 

andas djupt

ut med allt

som kallas ansvar och skuld

 

kan vi inte leka en stund?

springa runt i gräset och kasta

lasso efter ögonblickets njutning!

 

skratta!

rör dig!

tänk inte!

 

pusta ut och njut

av en naturlig trötthet

i skuggan

av den tillfälliga njutningen

 

nej

tänk inte

världen kan vänta

det finns bara nu

 

 

*****************************************

 

Trädgården

 

Trädet inlindat i stillhet

Gungan, ett minne av liv

Äpplena mognar i ro

Faller till ingen nytta

 

Ser mig själv speglad

En väntan, en längtan

Att få ge näring,

Bli använd

 

***************************************

  

vi förvarar kärleken

i förseglade flaskor

går på tå runt gamla minnen

din skönhet förblindar mig

brinnande stunder av kontakt

falnar snabbt

du säger att du älskar

jag tror du vill äta mig

rädslan hämtar näring

ur en kista med barnskelett

söker fäste och trygghet

våga lita på – försiktigt

hinnan mellan liv och leda

hård som granit, tunn som fjärilsvingen

melankolin har mig i ett hjärngrepp

tillåter inga andra älskare

glädjen gör ont

fruktar ljuset i mig själv

 

 

Man Vet Aldrig Var Ljuset Kommer In

 

Skapa inga myter, var sann om vilka dina rädslor är.

Gör inte om dig, du döljer bara din unikhet.

 

Den värsta mardrömmen är ett lyckat själv,

tillsist går inte rustningen att ta av.

 

Alla strukturer blir fängelser, om de stämplas som sanningar.

Genomskåda avunden, evigheten ryms aldrig i det önskade.

 

Oavsett omständigheterna vilar friden under ytan.

I görandet skapas en tillfällig lycka, i varandet finner du tidlös frid.

 

Bygg ett imperium, drick en kopp kaffe, graden av närvaro avgör din framgång.

Du är inte den du tror du är, ditt själv är ett hölje som rymmer hela universum.

 

Hur självet fungerar saknar vikt när själen lyser igenom självets hinna.

Undvik inte det som skrämmer, var ett vittne när självets grunder skakas.

 

Oron är den spröda klockklang som för uppmärksamheten inåt igen,

väcker kristalliseringsprocessen av själens närvaro i kroppen.

 

*****************************************

 

Treenighet

 

Hjärtstrålar håller samman livskrafterna

Stöttar och värmer, bildar enhet av ljus

Delarna förstärker varandra

Tidlösa och högst tillfälliga konstellationer

Mönster som förändras, förädlas och försvinner

Brytningspunkter i livets prisma

 

 

*****************************************

 

Logen

 

Bakom ögonlocken ett flimmer,    fragment av en kväll  

Iklädd rollen som kommunikatör av gudarnas röst

Återhämtning, ett välsignat ögonblick av tidlöshet

Snart drar sig det upphöjda livet tillbaka

Lämnar plats till smutsgrå vardag

 

 

 

*****************************************

 

Timmar blir till dagar,

i en nedsutten soffa

långt inne i skogen.

 

Inget att göra,

inget att vilja,

blir till ingenting.

 

Jag lämnar stugan

för en promenad

på en skuggig stig.

 

Kommer till stora vägen,

dricker kaffe

på en döende vägkrog.

 

Solen torkar upp regnet

på de vita plastmöblerna

i trädgården.

 

En gubbe stapplar förbi

med ett stelnat leende

i ansiktet.

 

Tömmer min kopp,

reser mig

 

och går hem.

 


ta mig med,

på ett skepp gjort av glas

det ligger i hamn med hissade segel

väntar på klartecken efter lång tids karantän

 

vattnet verkar koka, men det är fiskarna som andas

de väntar de med,

gälar som rör sig

finner en väg i natten,

når fram till båtens köl

andas, andas

 

kapten har bett mig fråga dig,

om du är rädd

resan kommer att ta lång tid, vi kanske aldrig når land igen

 

hamnen och den lilla bukten,

som fått bära namnet Längtan

speglar sig i skeppet

små fiskebostäder o handelspalats klamrar sig fast

längs bergssluttningarna

 

 

*****************************************

 

Mathura

 

Dimmig soluppgång,

upplyst av nakna glödlampor

hängande på osynliga stolpar.

 

Vattenångor stiger från Yamuna,

döljer vita palats

på andra sidan floden.

 

Yoga på hotelltaket,

omgiven av silvriga, hungriga

apfamiljer.

 

Knotiga, åldrade böneträd

nere på gatan,

omgivna av vilande pilgrimer.

 

Stillheten blandas med

hymner från grottlika tempel,

där gudarna väcks.

 

 

***************************************

 

 

När jag inte orkar söka.

När tankarna rusar inom mig

och kroppen inte får vila.

Då kommer hon mig till möte,

försiktig och varm.

Hon rör mig som en erfaren älskare rör en oskuld.

Smeker den skälvande kroppen

med sina andefingrar,

drar med pekfingret

längs näsryggen,

åker kana utför amorbågen.

Viskande förlöser hon mina spänningar.

Jag drar flämtande efter andan,

som om jag aldrig andats förr.

Njuter, sluter ögonen, vågar inte se all denna kärlek.

Hon smeker bort alla skrymmande plagg,

allt faller av i kärlek.

Hon känner hela mig, ända ner i djupet.

våra ögon möts när jag sjunker in

i henne, när hon omsluter mig

och det bara är vi.

***************************************

 

Hur dödar man monstret?

Genom att våga minnas, lyssna in mot tystnaden.

Som att rista i själen.

Lyfta på tunga sammetsdraperier, vädra ut

instängda vindsvåningar och fuktiga jordkällare.

Försiktigt ta bort de yttersta lagren, till sist bända loss

metall som spikats direkt på huden.

Släppa taget om spända rep som skurit in i handflatorna.

Låta masken falla.

 

Om du inte hittar smärtans kärna, el nucleo de la pena,

ögonblicket när monstret fick mat

för att hjälpa dig att glömma,

för att du inte orkade just då,

för att det gjorde så ont,

då får du aldrig någon vila.

 

Du måste våga falla,

lämna allt bittert bagage, all ånger,

silas igenom det nät som monstret hållit dig fast i.

 

 

***************************************

 

 

Göm er. Gör det. Gör det då! Glöm er. Blunda så jävla hårt ni kan.

Försök att inte minnas den sanning ni känner.

Jag kommer att hemsöka er. Ni slipper inte undan.

Nog trodde ni att det gick att skaka av er det ni sett.

Visst går det att laga, fixa, pyssla, korsorda, tv-titta, dränka tiden och mig.

Ha! Jag kan vänta! Det kan inte ni! Till slut kommer tystnaden.

Ni flyr och flyr. En dag hinns ni upp.

Tro inte att jag vill såra. Jag vill rädda. Det kan ni aldrig förstå.

Plötsligt står jag där igen. Skrikande i ett gathörn,

viskandes genom testbilden i tv:n. Det är då jag har reklamtid.

Visst gör ni mig ledsen. Men jag förstår. Ni måste glömma mig för att orka.

Orka? Orka dö. Flykten är inget liv. Aldrig! Aldrig någonsin.

Verkar jag ihärdig? Påträngande? Visst fan är jag det!

Huvudvärken, magsåren, stelheten i ryggen. Ha! Ni kommer inte undan.

Hur skulle ni kunna döda sanningen?

Ni tror att ni lever. Monstret inom er äter allt ni ger, det blir aldrig något kvar.

Bara minnen. Lyckan går inte att spara.

Jag matar er till ni kräks. Alla läckra rätter bara för att ni ska föräta er,

kräkas upp det vackra.

Hur länge orkar ni springa ifrån mig?

Till slut faller ni i diket.

Då ska ni se de väntande hallonen, känna det fuktiga gräset

och vaggas till vila av de susande vetefälten.

 

 

***************************************

 

 

Du går genom skogarna, på stigarna.

Träden smeker dig, ser ditt sorgsna ljus.

Du går över fälten, axen kittlar dig,

de vill roa dig, men du blir bara sur.

Vindarna bär dig, de viskar lustigheter

i ditt öra.

Du kommer till sjön utan ände,

hoppas på lugn, men störs av din darrande

spegelbild.

 

Jag sitter i en minneslund i Malmö.

Min tystnad är vila, du har inget annat,

Adam han tog djuren, blev det inte så?

Kanske du gömde några vackra fåglar under din rock?

Vad tänker du på, där i din lustgård?

Saknar du inte att få höra små barn sjunga och skratta?

 

Du går där ensam i skymningen,

lustgården är tyst, allt är mörkt och öde.

Har det hänt att grenar bryts

och du har överraskats av längtan efter liv?

Minns du då alls vilka vi är,

de du skickade iväg?

 

 

***************************************