kära vän!
stanna till en stund
se dig omkring
ta tag i livet just nu
ta ett struptag om det och
pressa ut en bit essens
ett stycke av det fantastiska
som kallas liv
andas djupt
ut med allt
som kallas ansvar och skuld
kan vi inte leka en stund?
springa runt i gräset och kasta
lasso efter ögonblickets njutning!
skratta!
rör dig!
tänk inte!
så
pusta ut och njut
av en naturlig trötthet
i skuggan
av den tillfälliga njutningen
nej
tänk inte
världen kan vänta
det finns bara nu
*****************************************
Trädgården
Trädet inlindat i stillhet
Gungan, ett minne av liv
Äpplena mognar i ro
Faller till ingen nytta
Ser mig själv speglad
En väntan, en längtan
Att få ge näring,
Bli använd
***************************************
vi förvarar kärleken
i förseglade flaskor
går på tå runt gamla minnen
din skönhet förblindar mig
brinnande stunder av kontakt
falnar snabbt
du säger att du älskar
jag tror du vill äta mig
rädslan hämtar näring
ur en kista med barnskelett
söker fäste och trygghet
våga lita på – försiktigt
hinnan mellan liv och leda
hård som granit, tunn som fjärilsvingen
melankolin har mig i ett hjärngrepp
tillåter inga andra älskare
glädjen gör ont
fruktar ljuset i mig själv
Man Vet Aldrig Var Ljuset Kommer In
Skapa inga myter, var sann om vilka dina rädslor är.
Gör inte om dig, du döljer bara din unikhet.
Den värsta mardrömmen är ett lyckat själv,
till sist går inte rustningen att ta av.
Alla strukturer blir fängelser, om de stämplas som sanningar.
Genomskåda avunden, evigheten ryms aldrig i det önskade.
Oavsett omständigheterna vilar friden under ytan.
I görandet skapas en tillfällig lycka, i varandet finner du tidlös frid.
Bygg ett imperium, drick en kopp kaffe, graden av närvaro avgör din framgång.
Du är inte den du tror du är, ditt själv är ett hölje som rymmer hela universum.
Hur självet fungerar saknar vikt när själen lyser igenom självets hinna.
Undvik inte det som skrämmer, var ett vittne när självets grunder skakas.
Oron är den spröda klockklang som för uppmärksamheten inåt igen,
väcker kristalliseringsprocessen av själens närvaro i kroppen.
*****************************************
Treenighet
Hjärtstrålar håller samman livskrafterna
Stöttar och värmer, bildar enhet av ljus
Delarna förstärker varandra
Tidlösa och högst tillfälliga konstellationer
Mönster som förändras, förädlas och försvinner
Brytningspunkter i livets prisma
*****************************************
Logen
Bakom ögonlocken ett flimmer, fragment av en kväll
Iklädd rollen som kommunikatör av gudarnas röst
Återhämtning, ett välsignat ögonblick av tidlöshet
Snart drar sig det upphöjda livet tillbaka
Lämnar plats till smutsgrå vardag
*****************************************
Timmar blir till dagar,
i en nedsutten soffa
långt inne i skogen.
Inget att göra,
inget att vilja,
blir till ingenting.
Jag lämnar stugan
för en promenad
på en skuggig stig.
Kommer till stora vägen,
dricker kaffe
på en döende vägkrog.
Solen torkar upp regnet
på de vita plastmöblerna
i trädgården.
En gubbe stapplar förbi
med ett stelnat leende
i ansiktet.
Tömmer min kopp,
reser mig
och går hem.
ta mig med,
på ett skepp gjort av glas
det ligger i hamn med hissade segel
väntar på klartecken efter lång tids karantän
vattnet verkar koka, men det är fiskarna som andas
de väntar de med,
gälar som rör sig
finner en väg i natten,
når fram till båtens köl
andas, andas
kapten har bett mig fråga dig,
om du är rädd
resan kommer att ta lång tid, vi kanske aldrig når land igen
hamnen och den lilla bukten,
som fått bära namnet Längtan
speglar sig i skeppet
små fiskebostäder o handelspalats klamrar sig fast
längs bergssluttningarna
*****************************************
Mathura
Dimmig soluppgång,
upplyst av nakna glödlampor
hängande på osynliga stolpar.
Vattenångor stiger från Yamuna,
döljer vita palats
på andra sidan floden.
Yoga på hotelltaket,
omgiven av silvriga, hungriga
apfamiljer.
Knotiga, åldrade böneträd
nere på gatan,
omgivna av vilande pilgrimer.
Stillheten blandas med
hymner från grottlika tempel,
där gudarna väcks.
***************************************
När jag inte orkar söka.
När tankarna rusar inom mig
och kroppen inte får vila.
Då kommer hon mig till möte,
försiktig och varm.
Hon rör mig som en erfaren älskare rör en oskuld.
Smeker den skälvande kroppen
med sina andefingrar,
drar med pekfingret
längs näsryggen,
åker kana utför amorbågen.
Viskande förlöser hon mina spänningar.
Jag drar flämtande efter andan,
som om jag aldrig andats förr.
Njuter, sluter ögonen, vågar inte se all denna kärlek.
Hon smeker bort alla skrymmande plagg,
allt faller av i kärlek.
Hon känner hela mig, ända ner i djupet.
våra ögon möts när jag sjunker in
i henne, när hon omsluter mig
och det bara är vi.
***************************************
Hur dödar man monstret?
Genom att våga minnas, lyssna in mot tystnaden.
Som att rista i själen.
Lyfta på tunga sammetsdraperier, vädra ut
instängda vindsvåningar och fuktiga jordkällare.
Försiktigt ta bort de yttersta lagren, till sist bända loss
metall som spikats direkt på huden.
Släppa taget om spända rep som skurit in i handflatorna.
Låta masken falla.
Om du inte hittar smärtans kärna, el nucleo de la pena,
ögonblicket när monstret fick mat
för att hjälpa dig att glömma,
för att du inte orkade just då,
för att det gjorde så ont,
då får du aldrig någon vila.
Du måste våga falla,
lämna allt bittert bagage, all ånger,
silas igenom det nät som monstret hållit dig fast i.
***************************************
Göm er. Gör det. Gör det då! Glöm er. Blunda så jävla hårt ni kan.
Försök att inte minnas den sanning ni känner.
Jag kommer att hemsöka er. Ni slipper inte undan.
Nog trodde ni att det gick att skaka av er det ni sett.
Visst går det att laga, fixa, pyssla, korsorda, tv-titta, dränka tiden och mig.
Ha! Jag kan vänta! Det kan inte ni! Till slut kommer tystnaden.
Ni flyr och flyr. En dag hinns ni upp.
Tro inte att jag vill såra. Jag vill rädda. Det kan ni aldrig förstå.
Plötsligt står jag där igen. Skrikande i ett gathörn,
viskandes genom testbilden i tv:n. Det är då jag har reklamtid.
Visst gör ni mig ledsen. Men jag förstår. Ni måste glömma mig för att orka.
Orka? Orka dö. Flykten är inget liv. Aldrig! Aldrig någonsin.
Verkar jag ihärdig? Påträngande? Visst fan är jag det!
Huvudvärken, magsåren, stelheten i ryggen. Ha! Ni kommer inte undan.
Hur skulle ni kunna döda sanningen?
Ni tror att ni lever. Monstret inom er äter allt ni ger, det blir aldrig något kvar.
Bara minnen. Lyckan går inte att spara.
Jag matar er till ni kräks. Alla läckra rätter bara för att ni ska föräta er,
kräkas upp det vackra.
Hur länge orkar ni springa ifrån mig?
Till slut faller ni i diket.
Då ska ni se de väntande hallonen, känna det fuktiga gräset
och vaggas till vila av de susande vetefälten.
***************************************
Du går genom skogarna, på stigarna.
Träden smeker dig, ser ditt sorgsna ljus.
Du går över fälten, axen kittlar dig,
de vill roa dig, men du blir bara sur.
Vindarna bär dig, de viskar lustigheter
i ditt öra.
Du kommer till sjön utan ände,
hoppas på lugn, men störs av din darrande
spegelbild.
Jag sitter i en minneslund i Malmö.
Min tystnad är vila, du har inget annat,
Adam han tog djuren, blev det inte så?
Kanske du gömde några vackra fåglar under din rock?
Vad tänker du på, där i din lustgård?
Saknar du inte att få höra små barn sjunga och skratta?
Du går där ensam i skymningen,
lustgården är tyst, allt är mörkt och öde.
Har det hänt att grenar bryts
och du har överraskats av längtan efter liv?
Minns du då alls vilka vi är,
de du skickade iväg?
***************************************
Johan Granbom,
poet/författare, konstnär, kursledare, ekosof, trubadur, ceremonihållare, performanceartist.
BENDINGLINESBUILDINGCIRCLES.JIMDO.COM